Idag var det knappt något att göra på jobbet så jag hann hem innan det blev mörkt. Då passade jag på att träna lite med hundarna. Vi åkte iväg till en skogsväg och jag la ett spår åt Milou, ca 500m i skogen appell-modell, med hennes mat som spårslut. (De fick ingen mat i morse heller, efter gårdagens frossande har Flax legat och pruttat hela natten...) Med Flax gjorde jag Fridas "kind-of-rapport-träning".

Flax är inte så jäkla dum han heller, det gick jättebra. Sen var det dags för min egen spårstjärna Milou. Hon hade suttit i bilen hela tiden och vibrerade av förväntan när vi kom fram till spåret. Hon älskar verkligen att spåra! Spårpåsläpet gick jättebra och hon satte av i 120 rätt in på spåret, jag hade stora Lovvika-vantarna på och tappade linan efter tio meter... Men jag såg hur hon pilade på mellan träden, klockrent i spåret och jag försökte kuta med. Hon hade redan ätit upp maten när jag kom fram. Hon är verkligen duktig, men hon har så bråttom. Ska köra mer åkerspår med många apporter (hade inga pinnar med mig idag, dem glömde jag hemma) så hon tvingas vara noggrannare.

Sen gick vi promenad längs den gamla timmervägen, den slutar uppe på en kulle i en round-about men istället för att gå längs vägen tillbaka tänkte jag att vi skulle gå i skogen så jag började traska ut i kalhygget som ligger mellan vägen och skogen. Hundarna nosade på annat håll och såg inte att jag försvann. Så jag hukade bakom en gran och gömde mig. Jag såg hur Flax blev helt till sig och letade och sprang fram och tillbaka som en idiot. Men han hade så bråttom så han hittade mig inte. Milou hittade mig genast. Men Flax flaxade omkring och försvann ut i bushen.

Efter ett tag tröttnade jag och ropade på honom, men han var försvunnen! Har väl aldrig hänt förr att han har försvunnit. Milou verkade så orolig hon också så hon lämnade inte inte min sida. Jag ropade och ropade, ingen Flax i sikte. Vi (jag och Milou) gick tillbaka mot bilen efter tio minuter och där var han! Min lilla gubbe hade väl letat och letat och sprungit genom skogen tillbaka till bilen, orolig för att bli lämnad ensam. Och han blev så glad när jag kom! Vi åkte hem och han drack massa vatten och somnade på direkten. Men så fort jag har rört mig har han följt mig som ett plåster, nu lämnar han mig aldrig ur sikte igen...

Ikväll ska vi på bio och ut och äta. Texas Longhorn blir det och jag tänker äta hummer, smaskens!