Idag har det hänt något mycket ovanligt och sällsynt. Flax fick nog av Milou och sa ifrån på skarpen, hon försökte först svara upp men blev snabbt varse vem som bestämmer...

De höll på att kampa med en leksak (som de ofta gör) och hon blev väl för ettrig och de hamnade i trånga hallen så han morrade till åt henne. Hon morrade tillbaka och nafsade efter honom, skulle hon inte ha gjort! Han ställde sig på bakbenen med tassarna på henne och gurglade sitt allra djupaste gurgel-morr. Oj, oj så pytteliten hon blev, kurade ihop sig som en tvättbjörn med svansen mellan benen, sen sprang hon efter honom och pep och slickade honom i mungiporna och bad om förlåtelse. Eftersom han är världens snällaste hund tog han upp leksaken och de började leka igen.

Skönt att se att han kan säga ifrån, det är nästan beklämmande hur hon håller på och härjar med honom ibland och han finner sig i så gott som allt. Om de får varsitt grisöra eller märgben brukar hon sno hans godbit och sen ligga med bägge två mellan framtassarna, kommer han för nära morrar hon åt honom och han får snällt ligga och vänta tills jag tar ifrån henne hans grej eller tills hon tröttnar och går därifrån. Min lilla toffel-Flax.