Idag på agilitykursen blev det som jag så länge anat helt tydligt och odiskutabelt: Flax är inte som andra hundar. Inte alls.

Han hajjar helt enkelt inte lika mycket som en normal hund och han är hemskt svårmotiverad. Alla de andra hundarna sitter och skäller och är helt till sig av iver så fort någon annan hund närmar sig ett hinder, men Flax han lägger sig ner och sover... Och det känner jag ju igen från valpkursen och allmänlydnadskurserna vi har gått, han är så ointresserad av omvärlden att han helt sonika lägger sig ner och sover (när han inte blir matad med korv/köttbullar/blodpudding/younameit - då kan han tänka sig att lite halvhjärtat göra vad jag ber honom om...) Hemma är det samma sak, vi kan gå på timslånga promenader och lägga blodspår och träna järnet för att han ska få mental stimulans - eller så är det bara att låta bli, han verkar inte bry sig. Han är lika nöjd med att få sova isoffan en hel dag. (Bara han får mat rgelbundet) 

På agilityn idag blev det smärtsamt tydligt att de andra hundarna har lärt sig en hel del sen kursen startade medan Flax fortfarande bara följer antingen min hand med godis, alternativt sin leksak som kastas. Står det ett hinder i vägen så tar han snabbaste vägen (över det hindret) eller så kan han lika gärna springa bredvid. Att hoppa eller krypa genom en tunnel är liksom inget självändamål...

Men han är min favvokille och jag skulle inte byta honom mot en miljon kronor!