I fredags kväll gick jag ett appellspår åt Milou ute på en klöveräng, genom en åkerholme gick det också, jag lade ut vedklabbar för att markera de två vinklarna. Hon klarade sig galant fram till andra (och sista) vinkeln, men efter den så virrade hon bort sig och ville fortsätta rakt fram. Kanske det hade sprungit någon hare eller rådjur där nyligen? Men efter ett tag hittade hon spåret igen. Det som var allra roligast var att precis bredvid ängen/åkern var det en kohage med galna kvigor i som sprang fram och tillbaka och råmade och stångades och ville ut till oss, men Milou struntade helt i dem. Duktiga gumman!

Sen tyckte jag så synd om Flax så jag hämtade honom hemma och gick tillbaka till spåret så han skulle få nosarbeta lite också. Han blev ju helt förtvivlad när Milou och jag begav oss iväg med spårsele och lina och han fick stanna hemma. Han började spåra oss jättefint, men efter ca 25 meter så tröttnade han och ställde sig och åt gräs... Jag försökte locka honom att fortsätta men han ville inte. Jag selade av och släppte honom för att se vad han skulle göra. Jag hade ju trott att han skulle fortsätta i vårat spår för att kolla vad vi hade gjort, men nej han bara käkade lite mer gräs, luktade runt lite och så lade han sig ner... Knäppa hund. Det ska vara blod och likdelar i spåret för att han ska bemöda sig... Men det börjar verkligen släppa på linförigheten, vi kör lite hemma varje dag och jag har börjat ha en tennisboll som belöning och det fumkar skitbra. Samma med inkallning och läggande under gång. Han är som han är och det är väl bara att acceptera, jag vill inte hålla på och tvinga honom att göra massa grejer som han inte vill då blir vi bara osams. Mitt mål är inte att vinna massa tävlingar utan jag vill att mina hundar ska ha det bästa livet de kan få...

Ikväll är det agilitykurs igen, det kommer bli roligt. Tänkte försöka åka ner lite tidigare och träna på det vi gjorde förra gången, har inte hunnit varit ner till klubben med Flax på hela veckan.

Hoj!